Vad kan du berätta om kläderna du har på dig?

Det här kommer att bli ett långt inlägg. Men jag har sparat det ganska länge. Droppen blev väl nog efter att jag nu tittat på 5 x 10 min norsk serie som heter Sweatshop (mer om den senare).

Jag har sedan länge varit väldigt intresserad av vad jag har på mig. Smycken, halsdukar, klänningar, tjocka tröjor. Först tog jag steget till att själv bestämma vad jag ville ha på mig. Sedan började jag fundera på vilken stil jag ville ha. Ett tag skulle jag ha en massa rutiga halsdukar (ni vet vilka jag menar), en tid var jag också väldigt rock-inspirerad och ville ha neonrosa och svarta klänningar med mycket "nät" och häftiga mönster/dragkedjor på byxor kjolar. Nu just är jag väldigt bohem-inspirerad och det är väl sådana kläder som jag oftast letar efter när jag är och shoppar på loppisar.

Men nu känner jag mig lite kluven. Det hela började med ett evenemang som Martha här i Åbo ordnade: "Slowfashion och om att hitta sin (hållbara) stil" med Karin Lindroos, marthaförbundets informatör & slow fasionista (som hon själv kallar sig i "Garderoben-broshyren" som vi fick ta med hem). Här är hennes blogg ifall någon vill läsa: karin.ratata.fi/blogg/

Jag tycker ju om hållbarhetstankar och funderar ofta på kläder, så jag ville absolut delta i det här evenemanget. Jag måste ändå erkänna att själv gick dit med ganska god tro om att jag redan vet allt som hon kommer att säga, men att det ändå är härligt att sitta i ett rum med likasinnade människor och kunna diskutera klädkonsumtionen idag.

Presentationen var väldigt upplysande och broshyren "Garderoben" som Marthaförbundet (hemsida: martha.fi) gjort som vi fick ta hem innehåller en hel del fakta som kan vara bra att tänka på och begrunda.

På första sidan i broschyren möts man av t.ex. denna fakta, som jag lagt på en bild:

Det är inga små summor vi talar om. Och det här tog också Karin Lindroos upp. Hon frågade t.ex. oss: Vad kan du berätta om kläderna du har på dig? Jag funderade lite. Alla de kläder jag hade på mig var: underkläder, b-h, byxor, strumpor, topp och "stickatröja". Underkläderna och strumporna hade jag nog ingenting att berätta om, inte minns jag var jag köpte dem, eller vad de kostade eller hur länge jag haft dem. B-h:n däremot var ganska ny och av det dyrare laget, som jag hoppas håller länge. Skorna var köpta i höstas/vintras när jag efter att ha letat på loppisar inte hittade några bra vinterskor och köpte nya för ganska 60€. Byxorna var från H&M, svarta och har gissningsvis kostat kring 20€. Toppen var nog också bara en såndär 5€ svart topp från H&M. 

Jag var väl ändå mest stolt över min "stickatröja" som faktiskt ursprungligen är från H&M, men som nog har en helt annan historia. Jag såg på en facebook-sida om någon som skulle flytta och som inte skulle ha rum med alla sina saker så hon ordnade en dag då man fick komma dit och ta vad man ville. Det var kläder, skor, väskor, mat, blombord med mera, sånt som ryms i en liten etta kan man säga. Där hittade jag två av mina absoluta favoritplagg idag, en härlig höstrandigfärgad tröjja och en annan en med ett ovanligt mönster. Hon hade fram en spargris så jag gav en slant för vad jag gissade jag skulle ha köpt dem på loppis för. Då kände jag mig stolt, och gör det än idag, kände att jag var med i den hållbara livsstilen så att säga.

Här är en bild på "favvotröjan" och den andra:

Men det som Karin tog upp sen har fastnat i mitt huvud. Hon funderade på loppisens framfart, att loppis har blivit jättepopulärt och att det dyker upp nya loppisar till höger och vänster, loppis-facebook-grupper hur många som helst och att det nästan börjat gå långt. Loppisens grundidé är ju att någon säljer det de inte använder eller behöver och någon annan köper det instället för att den första personen ska kasta bort det. Men nu har det nästan blivit så att folk börjat beställa mycket mer kläder på nätet, kanske två stycken av samma plagg fast i olika storlekar, och glömmer att lämna tillbaks det ena, men tänker: Nåjaa, jag kan ju föra det på loppis. Så istället för att vi ska värna om det vi köper läggs mer och mer oanvända kläder ut på loppisar, och det fick mig att haja till. Jag har faktiskt själv märkt mycket folk som skrivit t.ex. "Klänning från Nelly, oanvänd, köpte för xx, men passade inte och glömde skicka tillbaka. Nu för xx!". Det är ju nog inte att värna om en hållbar livsstil enligt mig!

Och nu idag har jag börjat fundera ännu mera. Idag var det en bloggare som rekommenderar att man skulle se den korta dokumentären "Sweatshop", som handlar om de norska ungdomarna Frida, Ludvig och Anniken som alla tycker om att köpa kläder och som åker till Cambodja för att se hur de som gör våra kläder mår och lever och det är en verklig tankeställer och otroligt gripande kortdokumentär.

Här är länken: SWEATSHOP episode 1: How many will die here every year? och jag ber er alla som tycker om att handla kläder att se på den här dokumentären. De 4 andra episoderna finns där under, efter att man har klickat på länken.

Om ni tycker att ni inte har ens mindre än en timme att spara för att se dokumentären, se åtminstone SWEATSHOP episode 5 What kind of life is this? Eftersom det är vi i de rika länderna som köper dessa kläder gäller det oss alla! Vi kan påverka, men det första steget är att upplysa andra, som jag gör nu!

Lånad bild från då jag googlade

T.ex. så träffar de på en textilarbetare som heter Sokty, som arbetar mellan 5 till 7 dagar i veckan, från morgon till kväll och syr en och samma rand på oberäkneligt antal tröjor. Hennes dagslös är kring tre dollar. Av det ska hon klara av hyran varje månad, betala vatten och också handla mat. Hon handlar kläder två gånger per år, och aldrig för någonting mer än två dollar. Så hon lägger fyra dollar på kläder per år. De träffade också en tjej som arbetat på samma textilfabrik, sytt samma rand i tröjor i 14 år. Hennes mamma dog bara när hon var några månader, medan hon ammade, för att hon svalt ihjäl. De hade helt enkelt inte tillräckligt med pengar för att kunna äta. Och det är tusentals människor som går till jobbet varje dag där deras liv ser ut på detta sätt.

Det är tragiskt och rörande för att inte tala om förargande. Men vi har varje dag ett beslut vi kan ta, vill vi köpa den där klänningen som är på REA på Gina Tricot, H&M, BikBok? Vill vi köpa den där dyra skjortan av det där kända märket? Eller vill vi köpa ett klädesplagg som vi vet att de som tillverkat det har lön som de klarar sig på och som inte jobbar ihjäl sig, som har råd att ha sina barn i skola och utbilda sig, såsom vi tar för givet att alla får här i Norden? Jag trodde att jag hade det på koll det här med hållbar klädkonsumtion, men jag har mycket att lära mig ännu. Men efter den här dokumentären så ser jag nog världen på ett väldigt annorlunda sätt. Inte kan jag ju säga att jag med säkerhet vet var mina kläder är gjorda och under vilka förhållanden.

Så jag vill också avsluta med att fråga dig: Vad kan du berätta om kläderna du har på dig?