Många gånger har jag trotsat snö och kyla, regn och rusk, för att kunna cykla till föreläsningarna. Jag har också skaffat mig en ovana att starta lite för sent, så att jag alltid måste stress-cykla. Hatar stress! Också därför måste jag trotsa alla väderlekar, eftersom jag kommer försent till mina föreläsningar ifall jag inte cyklar.
Men idag gjorde jag ett undantag. Det har varit underbart lagom kallt väder med snö både igår och i förrgår, och idag när man vaknar på morgonen kl. 07.30 så är det +1 grader ute... -.- Man behöver inte ha en doktorsexamen i "väderfysik" för att anta att det är eller kommer bli otroligt halt under dagen... alltså blev det att gå.
Nu skulle ju inte det här inlägget handla om mina cykelbekymmer, utan om vilka tankar som dök upp medan jag för första gången på länge "gick" till föreläsningen...
Lite mer backstory ännu. I gymnasiet var jag ett tag väldigt intresserad av allt möjligt inom meditation och yoga, "hitta lugnet inom dig" och liknande. Jag minns jag höll en presentation om yoga, mindfulness och våra olika chakran och avslutade den med en gemensam meditationsstund, där jag bad alla att sluta ögonen och försöka föreställa sig saker som jag sa. Jag kunde säga någonting i stil med:
"Tänk att du befinner dig på en gräsbevuxen äng.
Solen lyser.
Plötsligt börjar det regna.
Men det är inget vanligt regn, eftersom du inte börjar frysa av det, fastän du blir genomvåt.
Du står där och ser ängen framför dig, ser hur allting runtom dig blöts ner av det egendomliga regnet.
Sedan slutar det regna och solen går ner.
Månen går upp och det börjar växa blommor på ängen.
De växer i månens ljus, i röda, lila och blåa färger.
Du märker att du själv börjar lysa i de vackra färgerna.
Du står där och ser upp mot månen, mitt på en magisk vacker äng.
Du njuter, du är lycklig.
...
Öppna ögonen."
Så tillbaka till verkligheten. Jag traskar i halkan påväg till en föreläsning för andra gången idag. Jag grubblar och funderar om jag kommer rymmas med i franska-kursen, eftersom det var mer anmälda än vad det skulle rymmas i föreläsningssalen (ifall någon är intresserand så slapp jag med, yey!). Jag funderar på en massa andra saker också medan jag går. Min fästman brukar säga att jag ska "sluta tänka så mycket", eftersom jag ena sekunden kan tänka på en sak, för att i nästa sekund komma in på någonting helt annat. Att dagdrömma är min specialitet, och många gånger är jag på ett helt annat ställe när någon talar med mig. Min hjärna lever sitt egna kreativa liv varje minut.
Men plötsligt kommer jag alltså att tänka på psykologilektionen i gymnasiet, på min presentation om meditation och mindfulness, och försöker komma ihåg vad det gick ut på. Mindfulness går alltså ut på att leva i nuet, att vara medveten om nuet och att avsiktligt sätta sin uppmärksamhet på nuet, på det som existerar runtom dig, just nu. Jag stängde ut alla mina andra funderingar och försökte att bara koncentrera mig på allt som fanns runtom mig. Hade jag lagt märke till klottret på en metallvägg tidigare? Hade jag märkt att skylten jag "cyklar" förbi varje dag var fel svängd? Man tror man har sett och vet allt runtom sig, men egentligen har man inte sett någonting alls.
Då jag kom till ett öppnare område, så vek plötsligt molnen sig på himlen och solen strålade fram med all sin kraft. Känslan, att vara fullt medveten om då solen lyser upp ens omgivning och börjar lysa rakt i ansiktet...är...obeskrivlig. Jag blev glad, jag blev jättelycklig och log hela resten av vägen till föreläsningen. Ett konstigt lugn lade sig över mig. Det enda jag alltså gjorde var att jag koncentrerade mig fullt på min omgivning, och lät alla andra tankar och funderingar vara för en stund.
Vi tror att vi hänger med i en värld som är så digitaliserad att man kan direktsänt följa med ett toppmöte som pågår någonstans på andra sidan jorden. Vi tror att vi hänger med då vi har lärt oss att multitaska och på samma gång som man kör till jobbet eller går till sin skola eller sin föreläsning så hinner man ringa några samtal, chatta med kompisen och bestämma träff, äta en smörgås och t.o.m undvika folk man möter på vägen.
Allting ska gå så snabbt. Men man glömmer att stanna upp. Inte fysiskt, men psykiskt. Att bara låta hjärnan vila en stund och bara vara medveten om nuet runtom sig. Medveten om de små sakerna. Jag har själv väldigt svårt att inte tänka på allt som jag är delaktig i och "på samma gång rädda världen". Jag hoppas och vill börja förändra hur jag tänker. Att jag t.ex. börjar starta 10 minuter tidigare till en föreläsning och på samma gång som jag cyklar eller går dit så "hinner" jag vara medveten om den miljö som jag befinner mig i. Det skapar ett lugn och jag blir en gladare människa. Kanske ger du också vill ge det en chans. Jag lovar att det blir en intressant upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar