Jag har ätit LCHF sedan hösten 2014 och jag känner faktiskt mig "mindre" idag än vad jag gjorde då. Även min bästa vän som jag försöker träffa när jag är hemma i Österbotten sa senast att jag ser mycket smalare ut. Många kläder som förr satt väldigt tajta är ganska lösa idag. Även kläder som satt superbra på mig då börjar kännas för stora. Både positivt och negativt alltså. Men det har uppkommit ett lite större problem. Här ovan på bilden är min fina förlovningsring sista december 2012, dagen vi förlovade oss alltså. Och här är den nu (förlåt för supersuddig bild):
Ringen är lika fin nu som då, men mitt finger har "krymt". Ringen har börjat falla av mig. Innan tog jag aldrig av den, och nu de senaste två veckorna har jag nästan haft den på långfingret, för att inte tappa den. Jag har inte kunnat ha på den när jag duschat eller diskat, vilket jag alltid haft förr. Det är ju inte hållbart, så idag tog jag mod till mig och gick till Kultajousi och lämnade in min ring för förminskning. Den var i storlek 17,5 och de ska förminska den med en hel millimeter, till 16,5. Ganska crazy.
Så nu är jag utan ring i cirka en vecka. Och det känns väldigt konstigt. Mitt finger känns inte komplett, mera tomt skulle jag säga. Jag nästan ångrade mig direkt vi gick ur butiken, ville inte lämna ifrån mig min ring. Men jag vet ju att det är det bästa. Lite intressant hur en liten ring kan få hela ens vänstra hand att kännas konstig bara för att den är borta en stund.
Men ifall ni träffar mig denna vecka och märker jag inte har någon ring, så är det alltså lugnt. Vi är nog lika förlovade idag som igår, haha.
Lite andra viktminskningsbilder kan jag ju bjuda på i väntan på att min stackars ring skall genomgå en liten behandling:
Dessa byxor var det nyaste byxparet jag köpte innan jag började på LCHF. Dessa var storlek 42. Nu är jag nere i 38/40 och de där byxorna ser nog inte alls smickrande ut på mig mera. Fästmannen skrattar för att jag ser så konstig ut när jag prövar dem. Det är ändå helt okej, eftersom jag nog har andra byxor i passliga storlekar. Ett par svarta byxor som jag använder hela tiden nu kunde jag inte sitta i när jag började på LCHF. Jag har även ett par shorts som jag inte fick på mig alls som nu går på mig galant. Mitt mål (som jag absolut inte stressar till ett dugg) är väl att vara en 38 över hela kroppen, så det är ju ganska snart.
Det här är en av mina favoritklänningar. Jag köpte den på Syrrans Garderob förra året (eller var det förr förra?) och har använt den en massa gånger. En gång repade jag den (syns uppe på höger sida). Jag blev så ledsen, men mommo kom till undsättning och kunde sy fast den igen. Jag skulle fortfarande vilja använda den, men det börjar bli kritiskt på ena sidan (se den röda ringen). Överlag är hela övre delen mycket lösare nu än vad den var innan jag började på LCHF. Det känns egentligen ganska sorgligt, eftersom jag är så fäst vid klänningen. Kanske jag lär mig sy in den i något senare skede. Tills dess får den vara ett trevligt minne i min garderob, om jag inte trotsar det obekväma under armen och har på mig den för det.
Senast jag vägde mig var i jul. Då vägde jag 64 kg. I somras vägde jag det mesta jag någonsin vägt, 72 kg. Så jag har alltså gått ner 8 kg, och mitt BMI har gått från 26/27 (överviktig) till 24 (normalviktig) vilket var det viktigaste steget för mig. Egentligen är siffrorna inte så betydelsefulla, men eftersom jag ändå har ett lite matematiskt sinne är det roligt att hålla lite koll. Det är annars intressant det här med siffror. T.ex. heter det att man inte får fråga en kvinnas ålder. Jag har aldrig riktigt förstått det, men jag är väl ännu "för ung" som just fyllt 20. För mig är ingen siffra "fulare" än den andra. Jag tycker att man skall vara stolt för hur gammal man är, lika stolt i 18-års åldern som i 54-års åldern. Jag brukar ändå alltid faila då jag gissar folks ålder. Alla kvinnor blir typ minst 10 år yngre och män i samma ålder som mig blir närmare 30, hehe. Att skämmas över "sina siffror" handlar ju mest om att man på något sätt jämför sig med andra och det ska man ju inte göra. Vi är alla olika, och så ska det vara.
Jag är nog redan "slappare" än vad jag var i början, men viktigast för mig är nog att hålla mig borta från gluten även i fortsättningen. När jag är redo tänker jag sedan börja gå mer mot en Paleo-livsstil, men jag känner att det ännu är en för stor omställning. Var sak har sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar