Först vill jag bara tacka alla värmande och stöttande människor som deltagit i vår sorg, för att inte tala om alla fina kramar jag fått <3 Tack, tack, det är viktigt att känna att man inte är ensam i sin sorg under de första dagarna, utan kan bära bördan, men också minnena tillsammans. Tillsammans är vi starka... <3
Okej, nu till min rubrik...
Jag har just varit ut på en länk i kvällssolen. Det var helt underbart! Känslan är helt obeskrivlig när man tar på sig joggingkläderna, rusar ut ur lägenheten, joggar fram till hörnet av höghuset och möts av vår enorma livskraft till att liv... Solen! (Jag anser nästan att man skulle kunna börja skriva Solen med stora "S", så viktigt tycker jag den är, i alla fall för mig!)
Några joggingsteg framåt och så stannade jag upp och såg på mina ben.. hjälp, jag har inte rakat dem på länge, tänk om någon ser dem och... och... Nämen vänta här nu, nu får det väl räcka! Här har jag just varit med om en stor personlig sorg och tänker hindra mig från min joggingtur för att jag inte rakat benen... Nääädu, den går jag inte på.
Här möter jag människor som cyklar, människor som är ute med sina hundar och en massa människor som joggar längs ån, alla är vi individuella och skulle någon förfasas över mina håriga ben just idag så är det deras förlust. Varför skulle jag koncentrera mig på hur jag ser ut, eller hur andra ser ut för den delen, när jag det enda jag behöver tänka på är vart jag vill jogga, se ut över världen, naturen, njuta av solskenet och bli glad av solen, euforin, alla lyckohormoner jag producerar och det underbara fågelkvittret som får mig tänka på kärlek, liv och vackra regnskogar. Löpning och joggnings sägs också stärka hjärtat, så med ett lite svagare och mer brustet hjärta just nu känns det helt rätt att vara som morfar - positivt och glad för vad livet har att ge mig.
Så här fortsätter jag att springa med mina håriga ben och kan inte bry mig mindre - Lycklig som en gädda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar