Jag vaknar och allt känns som förut. Sedan väcks händelserna från igår fram igen och jag känner sig passiv, ledsen och nere. Jag kan inte tro att det som hänt har hänt och jag vägrar acceptera faktum ännu, det går bara inte, fast jag nog vet att det är sant. Ändå försöker jag hålla igång, läsa nyheterna, diska, lyssna på musik, göra allt det jag annars skulle göra en helt vanlig dag...
Jag känner mig väldigt kluven. Jag är en positiv och glad person och mitt sinne försöker hitta tillbaka till glädjen som finns inom mig, men så dyker tankar upp såsom: "Får man vara glad när man borde vara ledsen, när någonting som det här har hänt?" och så trycker jag på något sätt bort mina fina, vanliga tankar om livet. Jag vet inte egentligen varför det känns så; är det någon slags samhällelig norm att man måste vara ledsen si och så länge för att det annars är opassande eller är det någonting som jag bara hittat på i mitt eget huvud. Hur mycket jag än skulle vara glad för en liten stund krävs det bara ett litet minne och jag ligger gråtandes och snyftandes på soffan eller i sängen igen, så varför tillåter jag mig inte att ens försöka vara glad en liten stund? Jag försöker i alla fall leva i nuet genom att skriva av mig alla mina känslor. Att prata mycket igår hjälpte också, för när du har talat om hur du känner dig tillräckligt mycket så känner du dig mättad på något sätt, du känner att dina känslor fått komma fram och att de kan ta en paus för en stund...
Jag tog en liten cykeltur idag och det kändes skönt när vinden drog igenom hela kroppen, när jag susade fram mellan studentlägenheterna och det enda jag tänkte på var det jag såg framför mig och runtom mig. Jag blev glad när jag såg dagisbarnen leka ute på bakgården och även fåglarna med sina fina läten lyste upp min tillvaro för en stund. När jag kom hem ville jag ut bland folk igen, så jag tog bussen till centrum och sedan vidare till det stora loppiset vid Manhattan. Under bussresan började det regna och i den stunden kändes det ganska skönt att bara luta sig mot bussfönstret, se ut över gatorna som blir genomblöta och bara föras vidare i lugn takt.
Det kändes bra att vara ute bland folk en dag som denna. Hemma vill jag bara gråta, men jag behöver inte tänka på mig själv när jag inte är hemma.
När jag är ute kan jag se runt på alla människor som vandrar,
tänka att alla har vi våra egna svårigheter vi kämpar med varje dag.
Ändå så tar vi tag i oss och fortsätter leva,
eftersom det är vad vi alla måste göra,
fastän det känns tungt och svårt.
Även jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar